Göteborgs universitetsbibliotek: Salomon August Andrée (1854 -1897)

Salomon August Andrée (1854 -1897)

Salomon August Andrée föddes den 18 oktober 1854 i den småländska staden Gränna där fadern var apotekare. Efter att ha genomgått grundskola i Gränna och läroverk i Jönköping antogs han hösten 1869 vid Teknologiska institutet (numera Tekniska högskolan) i Stockholm. Härifrån utexaminerades som civilingenjör 1874. Som sådan arbetade han fram till 1880 då han fick en assistentbefattning vid Tekniska högskolan.

Andrées första kontakt med polarområdet kom i och med hans deltagande i den svenska expeditionen till Spetsbergen 1882-1883. Denna ingick i sin tur som en del av det första internationella polaråret (IPY). Expeditionen övervintrade på Cap Thordsen i Isfjorden och Andrée ansvarade bl.a. för luftelektriska mätningar. Hemkommen från expeditionen fick han anställning som ingenjör vid Kongl. Patentbyrån, sedermera Patent- och registreringsverket. Här avancerade han så småningom till överingenjör, en post han kom att behålla till sin död. Under 1890-talet var Andrée även liberal ledamot av Stockholms stadsfullmäktige. Han var också en flitig publicist i både vetenskapliga och sociala frågor och han var en varm anhängare av tanken att industriell och teknisk utveckling skulle gynna kvinnans frigörelse.

S.A. Andrée är för eftervärlden mest känd som ballongfarare och hans intresse för luftsegling väcktes redan 1876 då han på världsutställningen i Philadelphia såg den berömde aeronauten John Wise göra några uppstigningar i ballong. Saken kom att vila några år fram till 1890 då Andrée fick tillfälle att göra några resor i ballong tillsammans med den kände norske ballongfararen Francesco Cetti (också kallat Frants Forsberg) uppväxt i Bergen, en skådespelare, tankeläsare, journalist, konstnär, musiker och ballonginstruktör som ofta syntes vid Tivolis för att ta betalande passagerare upp i luften. Stimulerad av dessa färder beslutar sig Andrée att skaffa sig en egen ballong och med hjälp av ett stipendium från stiftelsen Lars Hiertas minne får han möjlighet att inköpa ballongen Svea med vilken han under åren 1893-1895 gör sammanlagt nio fria ballongfärder varav den längsta gick mellan Göteborg och Gotland.

Under resorna med Svea gjorde Andrée olika tester för att undersöka huruvida man med hjälp av segel och styrlinor kunde påverka ballongens manövrerbarhet och därmed avvika från vindriktningen. Tidigare hade alla ballonger varit helt utlämnade till vindarna och man visste följaktligen inte exakt var man skulle komma att landa. Resultaten av dessa styrbarhetstest var enligt Andrée så goda att idén infann sig hos honom att kunna använda ballongen som färdmedel vid upptäcktsresor i okända områden. Vid den här tiden var Nordpolen alltjämt ouppnådd och Andrée insåg möjligheten att med ballongens hjälp bli den förste att erövra polen. Andrée presenterade först sina planer för den störste auktoriteten i Sverige på området, nämligen Adolf Erik Nordenskiöld vilken helhjärtat stödde projektet. Senare presenterade Andrée sin expeditionsplan även för Kungliga Vetenskapsakademien och för den internationella geografkongressen i London 1895. Tack vare generöst bistånd av Alfred Nobel, kung Oscar II och Oscar Dickson fick Andrée snabbt ihop den begärda summan av 130 000 kronor som projektet beräknades kosta. En vätgasballong med en volym av 4500 kubikmeter beställdes i Paris och redan försommaren 1896 var man på plats på Danskön på nordvästra Spetsbergen varifrån man planerade att starta nordpolsfärden. Till följeslagare på expeditionen hade Andrée valt meteorologen Nils Ekholm samt fysikern och fotografen Nils Strindberg. Tyvärr gick hela sommaren 1896 utan att de rätta sydliga vindarna infann sig vilket gjorde att man tvingades ge up försöket att starta detta år och återvända till Sverige. Under sommaren hade det emellertid konstaterats att läckaget av vätgas från ballongen var betydligt större än det beräknade. Detta gjorde att Nils Ekholm under hösten lämnade expeditionen då han ansåg att säkerheten var alltför låg i förhållande till riskerna. Han ersattes därför med civilingenjören Knut Fraenkel.

Sommaren 1897 var man återigen på plats på Danskön och den 11 juli kom slutligen den rätta sydliga vinden och ballongen, som fått namnet Örnen, lyfte och försvann in över polarisen på sin färd mot Nordpolen. Redan från början uppstod problem i och med att ballongens släplinor lossnade och blev liggande kvar på marken. Händelsen förändrade i sin tur i grunden förutsättningarna för ballongfärden. Från att ha varit en i någon mån styrbar ballong blev den nu enbart en friballong helt beroende av vindarna. Istället för att avbryta färden valde man, trots förlusten av släplinorna, att fortsätta resan. Detta har i efterhand förklarats med att de nationella förväntningarna på Andrée och hans expedition var så högt ställda att ett nytt återvändande till Sverige med oförättat ärende var otänkbart. Till problemen med förlusten av släplinorna kom nu att ballongen drabbades av fukt och nedisning. Efter att i 65 timmar ha färdats i olika riktningar beslutade man sig för att landa på packisen på drygt 82 grader nordlig bredd. Man hade då endast tillryggalagt drygt 47 mil. Man slog läger på isen och gjorde i ordning tält, slädar och proviant m.m. innan man gav sig av söderut mot civilisationen. Under svåra strapatser släpade man sig under resten av sommaren över packisen mot räddningen. I början av oktober siktade man den ensligt belägna Vitön öster om Spetsbergen. I svårt medtaget tillstånd tog man sig iland och här omkom samtliga kort tid därefter.

Andréexpeditionens öde var ovisst under många år och kom att bli något av ett nationellt trauma. Det dröjde ända till sommaren 1930 innan expeditionens dödsläger av en slump upptäcktes av en norsk expedition. Fyndet blev en världssensation och hemförandet av Andréemännen och deras utrustning formade sig till en stor manifestation av patriotism och nationell hänförelse. Kritik mot Andrée och hans expedition har dock alltid funnits, både i samtiden och i efterhand. Den har framförallt gått ut på att Andrées planer var illa underbyggda och inte vilade på tillräckligt många praktiska försök. Polarballongen hade t.ex. aldrig provflugits, vare sig i polarområdet eller någon annanstans. Många har också varit kritiska till de orealistiska förväntningar som ställts på projektet och diskuterat Andrées ansvar att ta med två följeslagare på en expedition som hade mycket små möjligheter att uppnå sitt mål. Till Andrées försvar kan sägas att han var innovativ i flera bemärkelser. Tanken att använda ballonger eller luftskepp i polarforskningens tjänst var framsynt och skulle med tiden komma att tillämpas av bl.a. Roald Amundsen och Umberto Nobile. Dessa färdmedel har sedan kommit att ersättas av flyget vilket idag är ett oumbärligt hjälpmedel vid transporter och resor i polarområdena. Andrée var med andra ord lite för tidigt ute och hans redskap ballongen ännu inte tillräckligt utvecklat för ändamålet. Han var dock den förste någonsin att flyga i Arktis och han skulle, som han var förvissad om, få efterföljare. Andrées gärning sammanfattas väl i några rader ur dikten Salomon August Andrée – 1897 av Elisabeth Bradfield: ”Who else has breathed air this clear, crystals of it hardening briefly in your lungs?Who else has so brightly risen above the dangerous landscape?”

AL

Litteratur

  1. Om och av S.A. Andrée (LIBRIS)
  2. Rydén, P."Den svenske Ikaros : berättelserna om Andrée", Stockholm, 2003

Sidansvarig: Webmaster
Sidan uppdaterades: 2014-06-30 13:19

Utskriftsversion

© Göteborgs universitet
Box 100, 405 30 Göteborg
Tel. 031-786 0000, Kontakta oss

Om webbplatsen