Göteborgs universitetsbibliotek: Kampen för arbete

Kampen för arbete

Innehåll

Arbetsvillkor | Rätt till heltidsarbete | Arbetslöshet | Strejker | Rätt till barnomsorg | Läs mer

Arbetsvillkor

Kvinnans situation på arbetsmarknaden var en central fråga för de olika kvinnogrupperna. Kvinnor som arbetade på sjukhus, kontor och inom industrin började ställa krav och diskutera hur de drabbades av förtrycket just för att de var kvinnor. Ofta använde de en retorik som var inspirerad av den nya kvinnorörelsen.

Arbeta - inte slita ut sig
Arbeta - inte slita ut sig

Den 8 september 1971 arrangerade några lokalgrupper i Stockholm ett låglöne-teach-in, dit de bjöd in kvinnor från olika arbetsplatser att berätta om sin situation på arbetet. De fick möjlighet att ställa frågor/krav till en panel bestående av representanter från LO (Landsorganisationen), SAF (Svenska Arbetsgivareföreningen), ett privat städbolag och utbildningsministern. Syftet med mötet var att få igång en debatt om den då omdiskuterade låginkomstutredningen och samtidigt vara ett stöd för kvinnor vid de olika företagen. Viktigt var också kravet på sex timmars arbetsdag. Kvinnorna ville arbeta, men också få tid för hem, barn och egna intressen. "Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag" ljöd slagorden i demonstrationerna. Detta krav har som bekant ännu inte tillgodosetts.

 

Rätt till heltidsarbete

Kvinnors förvärvsfrekvens hade ökat från 38 procent 1960 till 60 procent 1970 men av dessa arbetade 40 procent deltid. Det var för många en nödvändig lösning för att kunna kombinera arbete och barn. När lågavlönade, ensamstående kvinnor framträdde och berättade om sin sociala och ekonomiska situation i ett TV-program i november 1968 såg den nybildade Grupp 8 en möjlighet att försöka skapa en opinion mot orättvisorna kring deltidsarbetet och att föra fram sin politik i frågan. De hävdade att deltidsarbetet var den "den perfekta utsugningen" av den kvinnliga arbetskraften, genom att kvinnor användes som arbetskraft när de behövdes och att deras sociala villkor var mycket sämre än heltidsarbetandes.

Kvinnoaktivisterna spred flygblad med rubriken "Vem tjänar på deltidsarbetet?" utanför de stora varuhusen i Stockholm, i hopp om att de anställda kvinnorna skulle identifiera sig med retoriken i flygbladet, samtidigt som de inbjöds till en debattkväll den 6 mars 1969. Till mötet var även representanter för arbetsgivarna och fackliga ombudsmän från Handelsanställdas förbund inbjudna. Möteslokalen fylldes till bristningsgränsen (över 200) och en äldre kvinna som arbetat som expedit i 30 år, reste sig upp och sa: "Det här gjorde ni bra flickor. Det här är bara början - kom ihåg det - bara början".

Kassörskan fick rätt. Mötet innebar en ny väg för kvinnokampen där kvinnor själva skulle börja kämpa för sin frigörelse och finna möjliga strategier för denna kamp. Därmed hade Grupp 8 lagt en grund för kvinnopolitisk kamp som Grupp 8-medlemmen Ulla Torpe beskriver med orden:

"… rätten till arbete, låglöner, arbetsmiljö är inga nya krav i och för sig. Men det som var nytt med Grupp 8 och de andra grupperna var att de knöt an till den tidigare marxistiska teorin och analysen av kvinnoförtrycket men gav den nya dimensioner. En ny tid kräver en ny strategi". (Vi Människor 1981:1, s 28).

Arbetslöshet

I slutet av 1970-talet växte kampen mot arbetslösheten bland kvinnor. Den ledde till den enda gemensamma nationella manifestationen som genomfördes av de olika kvinnogrupperna, kampanjen mot kvinnoarbetslösheten 1978. I Malmö samarbetade Grupp 8, Arbetets Kvinnor och Lesbisk Front, som bland annat gjorde en utställning om kvinnoarbetslösheten till biblioteken i Malmö. I Umeå arrangerade Grupp 8 en hel kampanjvecka kring kvinnoarbetslösheten med utställning, appellmöten och demonstration. I Nässjö arrangerade Grupp 8 ett öppet hus den 8 mars 1978 med en panel bestående av en invandrarkvinna, en textilarbeterska och en ung kvinna som slutat skolan. Dessa berättade om sina erfarenheter av arbete och brist på arbete. Över 100 personer kom och resultatet av mötet blev minst två helsidor i lokalpressen och en intensiv debatt på insändarsidan.


Kvinnoarbetslöshetskampanjen innebar att kvinnoaktivister på ett antal orter i Sverige kom i kontakt med arbetslösa kvinnor, ställde kommun och företag till svars för den höga kvinnoarbetslösheten (framför allt den dolda) och bjöd in kvinnor som vanligtvis inte framträdde offentligt till möten. Kampanjen visade också på ett av den nya kvinnorörelsens problem, nämligen möjligheten att alliera sig med bredare grupper av kvinnor i sina aktioner, exempelvis fackföreningar, lågavlönade kvinnor och invandrar kvinnor. På Domnarvets Järnverk bildade de kvinnliga järnverksarbetarna en kvinnogrupp, när de såg att deras arbeten var hotade i slutet av 1970-talet. Denna grupp arrangerade tillsammans med Kvinnogruppen i Borlänge flera kvinnofestivaler åren 1982 till 1986 kring kraven på kvinnors rätt till arbete och krav på 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön.

 

Strejker

Åren runt 1970 var turbulenta på den svenska arbetsmarknaden, med strejker och demonstrationer. Mest känd är den stora gruvstrejken vid LKAB:s gruvor i Svappavaara, Kiruna och Malmberget. Den började 9 december 1969 och avblåstes 4 februari 1970. Där emellan hade den rönt enorm uppmärksamhet i massmedia, folk runt om i Sverige demonstrerade sitt stöd och samlade in pengar till gruvarbetarnas familjer, totalt ca 5 miljoner kronor visade det sig vid en slutsummering. De för kvinnorörelsen mest kända aktionerna är Städerskestrejken 1974/75 och kampen för jobben vid Algots Nord i Skellefteå 1976.


Städerskestrejken berodde på missnöje med arbetsgivaren, det multinationella bolaget ASAB, som erbjöd ett tungt arbete till låg lön och med dåliga arbetstider. Den började i november 1974 på Domnarvets järnverk i Borlänge, där städerskorna gick i strejk med kravet på 5 kronor mer i timmen. De fick omedelbart stöd från järnverksarbetarna på Domnarvet som startade en penninginsamling. Strejken spreds därefter till Svappavaara, Kiruna, Malmfälten, Arlanda och Skövde. När städerskorna i Skövde avskedades gick också deras kolleger i Umeå i strejk. I Borlänge fick städerskorna efter en vecka igenom kravet på högre timpenning. En av de strejkande uttryckte sig så här: ”Det var helt och hållet seger. Men förbundet vårt hade vi mot oss hela tiden”. I Malmfälten varade strejken i fyra veckor. Där hotades hela gruvproduktionen, då skyddsinspektionen bland annat stängde ostädade matsalar och toaletter, men städerskorna fick ett massivt stöd från gruvarbetarna. Strax före jul 1974 tvingades ASAB till eftergifter efter påtryckningar från LKAB. Städerskorna vann 5 kronor mer i timmen.

 

I Skövde satte sig tolv ASAB-städerskor den 11 december. Två av städerskorna utpekades som strejkledare av ASAB och samtliga städerskor blev omedelbart avskedade. Deras strejk kom att vara från december till maj då den slutliga domen kom i Arbetsdomstolen. Solidariteten med städerskorna var stor i landet. Strejkerna fick stor uppmärksamhet i massmedia, stödaktioner anordnades och pengar samlades in. Hamnarbetarna i Göteborg arrangerade solidaritetsmöte och kvinnorörelsen organiserade ett omfattande arbete med stödkommittéer. Varje lördag samlades pengar till städerskorna in på torg runt om i Sverige. Städerskorna vann både högre timpenning, bättre arbetsförhållanden och ett självförtroende som de inte haft förut. Kvinnor som befann sig längst ned i hierarkin reste sig och krävde att bli behandlade som människor. Under de närmaste åren inspirerade deras strejk andra lågavlönade kvinnor att gå ut i strejk för bättre lönevillkor eller att kämpa för rätten till arbete.

"Stöd Algots-sömmerskornas kamp", Veronica Nygren, 1978
"Stöd Algots-
sömmerskornas kamp", Veronica Nygren, 1978

1976 konstaterade textilföretaget Algots att dess fabrik i Västerbotten inte var lönsam. Sömmerskorna hotades med avsked och satte igång en intensiv verksamhet för att rädda sina arbeten. Den kom att vara i nästan två år. Sömmerskorna uppvaktade regeringen och krävde att få behålla jobben och de krävde att deras fackförbund, Beklädnadsarbetarförbundet, skulle agera i deras intresse. De undersökte möjligheterna till alternativ produktion, t.ex. av arbetskläder och kläder för handikappade, och hotade också med att ockupera fabriken. Stödkommittéer för Algotsarbetarna bildades på många orter. Till skillnad från städerskorna fick man också stöd från den etablerade fackföreningsrörelsen - hela Kommunals avdelning 11 i Umeå var medlem av stödkommittén. Margareta Garpe och Susanne Osten skrev pjäsen "Fabriksflickorna" om sömmerskornas kamp. Resultatet av den långa kampen blev att regeringen anslog en miljon kronor för att sömmerskorna skulle kunna utveckla en alternativ produktion men detta verkställdes aldrig. Fabriken lades ned och verksamheten flyttades utomlands. Klubbstyrelsen tvingades ta initiativ till ett arbetskooperativ, Norrkläder, som bildades 1979.

 

I Gällivare strejkade ett 40-tal sömmerskor vid Brasonfabriken för högre lön i nästan tre månader under våren 1975. I sitt flygblad skrev de att deras strejk var en kamp för att kvinnor skulle ha samma möjligheter som män att försörja sig genom förvärvsarbete. Deras strejk ledde dock inte till någon seger utan mer än hälften av kvinnorna förlorade sina arbeten. I Karlskrona strejkade kvinnor vid Kooperativa Förbundets fabrik Lumalampan i Karlskrona 1977. Dessa kvinnor åberopade de senaste årens jämställdhetsdebatt, som inte alls syntes i de lokala löneförhandlingarna. I Sollefteå ockuperade 13 Eisersömmerskor fabriken sommaren 1981. Sömmerskorna vägrade acceptera en nedläggning av fabriken och när den sista arbetsdagen var slut stannade de kvar. Sömmerskorna turades om att ockupera fabriken, ett tiotal fanns hela tiden på plats. Ockupationen varade cirka nio månader. Kampen ledde till att några av sömmerskorna startade ett kooperativ.

Även om strejkerna inte alltid var framgångsrika hade de ändå stor betydelse för de kvinnor som deltog. De f.d. hemmafruarna kände hur självförtroendet växte. Kerstin Lindbäck var med om strejken vid Algots Nord. 1980 fick hon Aftonbladets kulturpris för sin kamp för att rädda jobben och hon blev senare jämställdhetsansvarig vid LO-distriktet i Norrbotten. "Ibland har jag funderat över om det kanske var vår okunskap i facklig tradition som gjorde att vi vågade så mycket" har hon skrivit apropå sömmerskornas kamp.

Rätt till barnomsorg

Bygg bort daghemskön
Bygg bort daghemskön

Under 1960- och 1970-talet ökade antalet kvinnor på den svenska arbetsmarknaden markant. I början av sextiotalet förvärvsarbetade ca 30% av kvinnorna med barn under 7 år, i slutet av sjuttiotalet var siffran 80%. Arbetsmarknaden behövde kvinnorna som arbetskraft, men bristen på barnomsorg gjorde det svårt för många kvinnor att förvärvsarbeta trots att de ville. Under sextiotalet var lösningarna oftast privata och provisoriska. Kampen för fler och bättre daghem var en viktig punkt på den nya kvinnorörelsens dagordning och kraven på daghem hade ofta en viktig plats i 8 mars-demonstrationerna. "Ropen skalla - daghem åt alla" var en populär slogan.

 

1968 tillsattes Barnstugeutredningen som kom med sitt betänkande 1972. Där betonas daghemmens pedagogiska funktion och att daghemmen inte ska vara enbart barnförvaring. Under sjuttiotalet tog daghemsutbyggnaden fart och från 1975 till 1985 ökade antalet platser inom förskolan från ca 72.000 till ca 330.000.

Läs mer

Axelsson, Christina, Hemmafrun som försvann : övergången till lönearbete bland gifta kvinnor i Sverige 1968-1981. - Stockholm, 1992. - Diss. - Abstract.
Carbin, Maria, Overud, Johanna & Kvist, Elin. Feminism som lönearbete: om den svenska arbetslinjen och kvinnors frigörelse. Stockholm, 2019.
Deltidsanställdas villkor : en utredning från Delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor. - SOU ; 1976:6. - 1976.
Eek, Ann Christine, Mårtens, Ann, Ohrlander, Kajsa, Arbeta - inte slita ut sig! : en bok om dubbelarbete idag och förr i tiden - för 6 timmars arbetsdag i framtiden. - Stockholm, 1974.
Johansson, Klas, & Grahm, Jessica, Vi är ju ändå bara städerskor. - Göteborg, 1975.
Lundqvist, Åsa, Livet är för dyrbart för att dammas bort: aktiveringspolitik, kvinnors förvärvsarbete och omvandlingen av familjen 1960-1980. - Lund, 2019.
Löfström, Åsa, Efter Algots : en uppföljning av de f d anställda vid Algots Nord. - Umeå, 1983

Sidansvarig: Webmaster
Sidan uppdaterades: 2022-11-08 12:02

Utskriftsversion

© Göteborgs universitet
Box 100, 405 30 Göteborg
Tel. 031-786 0000, Kontakta oss

Om webbplatsen