Kampen för arbete
Innehåll
Arbetsvillkor | Rätt till heltidsarbete | Arbetslöshet | Strejker | Rätt till barnomsorg | Läs mer
Arbetsvillkor
Kvinnans situation på arbetsmarknaden var en central fråga för de olika kvinnogrupperna. Kvinnor som arbetade på sjukhus, kontor och inom industrin började ställa krav och diskutera hur de drabbades av förtrycket just för att de var kvinnor. Ofta använde de en retorik som var inspirerad av den nya kvinnorörelsen.
Rätt till heltidsarbete
Kvinnors förvärvsfrekvens hade ökat från 38 procent 1960 till 60 procent 1970 men av dessa arbetade 40 procent deltid. Det var för många en nödvändig lösning för att kunna kombinera arbete och barn. När lågavlönade, ensamstående kvinnor framträdde och berättade om sin sociala och ekonomiska situation i ett TV-program i november 1968 såg den nybildade Grupp 8 en möjlighet att försöka skapa en opinion mot orättvisorna kring deltidsarbetet och att föra fram sin politik i frågan. De hävdade att deltidsarbetet var den "den perfekta utsugningen" av den kvinnliga arbetskraften, genom att kvinnor användes som arbetskraft när de behövdes och att deras sociala villkor var mycket sämre än heltidsarbetandes.
Kvinnoaktivisterna spred flygblad med rubriken "Vem tjänar på deltidsarbetet?" utanför de stora varuhusen i Stockholm, i hopp om att de anställda kvinnorna skulle identifiera sig med retoriken i flygbladet, samtidigt som de inbjöds till en debattkväll den 6 mars 1969. Till mötet var även representanter för arbetsgivarna och fackliga ombudsmän från Handelsanställdas förbund inbjudna. Möteslokalen fylldes till bristningsgränsen (över 200) och en äldre kvinna som arbetat som expedit i 30 år, reste sig upp och sa: "Det här gjorde ni bra flickor. Det här är bara början - kom ihåg det - bara början".
Kassörskan fick rätt. Mötet innebar en ny väg för kvinnokampen där kvinnor själva skulle börja kämpa för sin frigörelse och finna möjliga strategier för denna kamp. Därmed hade Grupp 8 lagt en grund för kvinnopolitisk kamp som Grupp 8-medlemmen Ulla Torpe beskriver med orden:
" rätten till arbete, låglöner, arbetsmiljö är inga nya krav i och för sig. Men det som var nytt med Grupp 8 och de andra grupperna var att de knöt an till den tidigare marxistiska teorin och analysen av kvinnoförtrycket men gav den nya dimensioner. En ny tid kräver en ny strategi". (Vi Människor 1981:1, s 28).
Arbetslöshet
I slutet av 1970-talet växte kampen mot arbetslösheten bland kvinnor. Den ledde till den enda gemensamma nationella manifestationen som genomfördes av de olika kvinnogrupperna, kampanjen mot kvinnoarbetslösheten 1978. I Malmö samarbetade Grupp 8, Arbetets Kvinnor och Lesbisk Front, som bland annat gjorde en utställning om kvinnoarbetslösheten till biblioteken i Malmö. I Umeå arrangerade Grupp 8 en hel kampanjvecka kring kvinnoarbetslösheten med utställning, appellmöten och demonstration. I Nässjö arrangerade Grupp 8 ett öppet hus den 8 mars 1978 med en panel bestående av en invandrarkvinna, en textilarbeterska och en ung kvinna som slutat skolan. Dessa berättade om sina erfarenheter av arbete och brist på arbete. Över 100 personer kom och resultatet av mötet blev minst två helsidor i lokalpressen och en intensiv debatt på insändarsidan.
Strejker
Åren runt 1970 var turbulenta på den svenska arbetsmarknaden, med strejker och demonstrationer. Mest känd är den stora gruvstrejken vid LKAB:s gruvor i Svappavaara, Kiruna och Malmberget. Den började 9 december 1969 och avblåstes 4 februari 1970. Där emellan hade den rönt enorm uppmärksamhet i massmedia, folk runt om i Sverige demonstrerade sitt stöd och samlade in pengar till gruvarbetarnas familjer, totalt ca 5 miljoner kronor visade det sig vid en slutsummering. De för kvinnorörelsen mest kända aktionerna är Städerskestrejken 1974/75 och kampen för jobben vid Algots Nord i Skellefteå 1976.
I Skövde satte sig tolv ASAB-städerskor den 11 december. Två av städerskorna utpekades som strejkledare av ASAB och samtliga städerskor blev omedelbart avskedade. Deras strejk kom att vara från december till maj då den slutliga domen kom i Arbetsdomstolen. Solidariteten med städerskorna var stor i landet. Strejkerna fick stor uppmärksamhet i massmedia, stödaktioner anordnades och pengar samlades in. Hamnarbetarna i Göteborg arrangerade solidaritetsmöte och kvinnorörelsen organiserade ett omfattande arbete med stödkommittéer. Varje lördag samlades pengar till städerskorna in på torg runt om i Sverige. Städerskorna vann både högre timpenning, bättre arbetsförhållanden och ett självförtroende som de inte haft förut. Kvinnor som befann sig längst ned i hierarkin reste sig och krävde att bli behandlade som människor. Under de närmaste åren inspirerade deras strejk andra lågavlönade kvinnor att gå ut i strejk för bättre lönevillkor eller att kämpa för rätten till arbete.
sömmerskornas kamp", Veronica Nygren, 1978
I Gällivare strejkade ett 40-tal sömmerskor vid Brasonfabriken för högre lön i nästan tre månader under våren 1975. I sitt flygblad skrev de att deras strejk var en kamp för att kvinnor skulle ha samma möjligheter som män att försörja sig genom förvärvsarbete. Deras strejk ledde dock inte till någon seger utan mer än hälften av kvinnorna förlorade sina arbeten. I Karlskrona strejkade kvinnor vid Kooperativa Förbundets fabrik Lumalampan i Karlskrona 1977. Dessa kvinnor åberopade de senaste årens jämställdhetsdebatt, som inte alls syntes i de lokala löneförhandlingarna. I Sollefteå ockuperade 13 Eisersömmerskor fabriken sommaren 1981. Sömmerskorna vägrade acceptera en nedläggning av fabriken och när den sista arbetsdagen var slut stannade de kvar. Sömmerskorna turades om att ockupera fabriken, ett tiotal fanns hela tiden på plats. Ockupationen varade cirka nio månader. Kampen ledde till att några av sömmerskorna startade ett kooperativ.
Även om strejkerna inte alltid var framgångsrika hade de ändå stor betydelse för de kvinnor som deltog. De f.d. hemmafruarna kände hur självförtroendet växte. Kerstin Lindbäck var med om strejken vid Algots Nord. 1980 fick hon Aftonbladets kulturpris för sin kamp för att rädda jobben och hon blev senare jämställdhetsansvarig vid LO-distriktet i Norrbotten. "Ibland har jag funderat över om det kanske var vår okunskap i facklig tradition som gjorde att vi vågade så mycket" har hon skrivit apropå sömmerskornas kamp.
Rätt till barnomsorg
1968 tillsattes Barnstugeutredningen som kom med sitt betänkande 1972. Där betonas daghemmens pedagogiska funktion och att daghemmen inte ska vara enbart barnförvaring. Under sjuttiotalet tog daghemsutbyggnaden fart och från 1975 till 1985 ökade antalet platser inom förskolan från ca 72.000 till ca 330.000.
Läs mer
Axelsson, Christina, Hemmafrun som försvann : övergången till lönearbete bland gifta kvinnor i Sverige 1968-1981. - Stockholm, 1992. - Diss. -
Abstract.
Carbin, Maria, Overud, Johanna & Kvist, Elin. Feminism som lönearbete: om den svenska arbetslinjen och kvinnors frigörelse. Stockholm, 2019.
Deltidsanställdas villkor : en utredning från Delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor. - SOU ; 1976:6. - 1976.
Eek, Ann Christine, Mårtens, Ann, Ohrlander, Kajsa, Arbeta - inte slita ut sig! : en bok om dubbelarbete idag och förr i tiden - för 6 timmars arbetsdag i framtiden. -
Stockholm, 1974.
Johansson, Klas, & Grahm, Jessica, Vi är ju ändå bara städerskor. - Göteborg, 1975.
Lundqvist, Åsa, Livet är för dyrbart för att dammas bort: aktiveringspolitik, kvinnors förvärvsarbete och omvandlingen av familjen 1960-1980. - Lund, 2019.
Löfström, Åsa, Efter Algots : en uppföljning av de f d anställda vid Algots Nord. - Umeå, 1983